Kallt!

Idag var det något kyligare ute - känner att vinterångesten börjar krypa i kroppen, men hursomhelst så tog jag Aramis och min pappa med mig och for ut och lade ett litet spår. Precis som jag skrev i föregående inlägg så lade jag ett rätt rakt spår, med två apporter och sedan ett slut. Ganska enkelt - men det var just precis vad som var meningen. Aramis hade dock glömt från förra gången hur man ger apporten till matte, så han plockade upp den - spottade ut den - och ville sedan spåra vidare. Men tillslut fick matte den, så fortsatte vi. Andra apporten gick mycket bättre. Han gick fint och jag släppte ut honom lite längre. Sedan kom slutet och vi lekte och kampade, "Misse" tyckte dock att spåret var på tok för kort och ville jobba vidare. Men efter en stund gav han sig och vi lekte istället.

Lägger in en bild från dagen. Pappa hade filmat spåret, men tyvärr var filerna från spåret korrupta (vi hade med pappas gammel-jäkla-skit-kamera eftersom batteriet i hans nya inte var laddat). Så det får bli ett kort från rastningen istället!

Ha det!

Mammas finaste gubbe-lubbe!

Fredag!

Idag for vi ut vid 13 hela gänget för att lägga spår. Jag lade ett spår i form av en hästsko åt Aramis med en apport, en virvel, en böj och sedan serpentinbågar och därefter kom slutet, kände att marken var riktigt torr idag. Under tiden spåren låg så for vi och rastade hundarna. Jösses så varmt och skönt det var, precis som en varm sommardag trots att det snart är september. Så jackorna åkte av - riktigt härligt må jag säga! Aramis och Sara är som två parhästar när dem springer sida vid sida och upptäcker skog och mark, medan Micke och Iza övervakar vad dem håller på med.

Så var det sedan dags för spåren. Iza hade jobbat på bra med Marie-Louise, men inte rikitgt sugen på att ta apporterna, men dem kom i mål och fick sitt slut så dem var nöjda, kan bara säga att knappt jag själv orkade samla tankarna i värmen, så ett perfekt resultat hade nog ingen av oss räknat med, då hundarna var ganska trötta bara efter rastning och bus. Sara var tvärsäker dagen till ära och hade jobbat på kanon med Monica, det är nog handskar som gäller hädanefter. Micke var tvungen att samla sig innan start, men sedan så jäklar i min låda löste han alla klurigheter i sitt spår, även han visade att det var tungt att spåra i värmen, men han är såpass rutinerad och orkade samla sig för att prickfritt ta sig till slutet!

Aramis då: Första gången jag lagt en apport i spåret, det började bra med drag i linan, han tog upp apporten och fick en godis, som om han plockat upp apporter hundra gånger förr. Han sökte sig vidare och tog virveln bra - gick inte in i virveln utan höll sig i ytterkant. Men sedan vart han såååå trött. Vi hannt igenom halva böjen och halva spåret ungefär då han visade att han inte orkade mera, så vi bröt. Gick ut på en väg allihopa och lade ett rent motivationsspår - där jag bara stack och gömde mig. Det tog inte länge så hittade han mig, Monica hade fått hålla honom hårt då det varit rejält drag i linan, är så fascinerande att se när han kommer in mot slutet, gåendes rakt emot mig, bara tre meter ifrån och ser mig ändå inte, eftersom han kopplat på näsan. Så han fick sitt slut och var nog mer än nöjd.

Det är ju det här med att ibland kliva tillbaka som är viktigt att tänka på. Dels för att nöta grunder och dels för att behålla motivationen hos hunden.

Det var en tuff dag idag vilket märktes på de två yngsta hundarna i gänget, Iza och Aramis alltså. Men en mycket givande dag. Nästa gång har jag tänkt mig något riktigt enkelt. Ett rakt spår med två apporter och sedan ett slut ungefär.

Igår vart vi hembjudna till Marie-Louise på kvällskaffe, där i köket var vi fyra personer, sex hundar och en pippifågel och det gick hur bra som helst. Något påpekande här och där till voffsingarna blir det ju alltid, så även hemma på bara en hund. Men det är så himla skönt med harmoni och man riktigt njuter av att det är så okomplicerat allting egentligen.

Imorgon bär det av till Luleå, jag ska följa med Monica då hon ska gå MH med Sara, ska bli riktigt kul. Har ställt mig på kö för MH här till våren. Hoppas det blir av här så vi slipper åka till någon annan stad.

Idag vägde killen 30,5 kilo. Jag vet inte hur kilona kan komma så fort? Är så rädd att han ska bli tjock och tung och oroar mig en massa, Men Marie-Louise och Monica har sagt åt mig att sluta svamla då han är i ett fint hull. Jag känner ju revbenen och han rör sig fint - så jag gissar han ökar i den takt han är menad att öka.


Man blir ju bara såå trött när man har jobbat!


Nattinatt!

Såhär efter lunch....

....så kommer Misse och bjuder mig sin blåa bitring.

Han är ju bara för go min kille!

/Lycklig matte!

Regn och rusk och såklart spårträning!

Jag, Monica och Marie-Louise med tillhörande vovvar åkte ut och lade spår idag.

Såklart regnade det, men yngst var klokast (syftar såklart på mig själv) och hade på sig gummistövlar.

Lägger in bilder plus en film på när allas våra skitungar också kända som Aramis och Sara lever rövare!

...och ändan är till för att sitta på!

Bada, bada!

Har varit med Misse i Abbortjärn idag. Busat med kongen och badat och spårat. Lade ett litet spår i form av en hästsko, han gick ivrigt så jag fick hålla honom hårt för att han skulle "skynda långsamt" och inte dra mig på sulorna. Men han gick prickfritt - var inte så långt spåret, men det var lite knepig terräng. När vi kom hem fick han även ett bad i badkaret med såpa, då det verkligen kändes behövligt. Så nu luktar han nyponros!

Har fotat honom idag lite... synd bara att jag inte hade med kameran när han badade i abbortjärn. Får ta det en annan gång, denna gång bjuder jag på rykande färska bilder på hans nya fina tänder samt bilder från mina föräldrars bakgård!

Nu äre dags för en kvällsprommis!

Bättre sent än aldrig.

Redan torsdag, herregud - om det ska fortsätta i denhär takten så är det inte långt till pensionen!

Okej, då ska jag väl berätta om spåret i tisdags, vi var uppe i nautanen och spårade; Jag och Aramis, Monica, Micke, Sara, Marie-Louise, Iza och Mimmi samt Helena och Ludde. Det var en minst sagt lärorik dag där knappast något gick som man tänkt sig. Monica la ett spår åt Aramis där hon klurat lite med zick-zack, virvel och hopp. Först fäste han på riktigt bra men sedan efter halva vart han störd av ett gäng människor som befann sig bara 2-300 meter bort med hundar som de skrek åt (gissar hundarna var påväg att smita till oss). Men efter om och men så rodde vi tillslut i land. Det är ju som sagt när det blåser motvind som man stärks och gräver sig stadigt djupare. Vi var ute i skogen i närmare tre timmar. Det börjar bli riktigt kallt ute och inte för att tala om mörkret. Snart är det väl dags att gå spår med pannlampa?!.

Aramis är inte typen som har bråttomt när han äter, han tar verkligen en kula i munnen åt gången och först när den är tuggad ordentligt och väl svald så ger han sig på nästa. Ytterst sällan slafsar han i sig. Har kommit på att snabbaste sättet att få honom att äta om man ska åka någonstans och har lite bråttomt är att kort och gott bara slänga ut allt på golvet. Han har någon form av tvångstanke som inte tillåter åsynen av mat på golvet - vilket leder till att han far runt som en dammsugare! Aja, alla har vi varit barn!

Tränar mkt på hur matte vill att han ska gå i kopplet nu och såklart vill han ju göra sitt bästa, men det är så lätt hänt att glömma bort sig emellanåt då det ibland finns så mycket spännande ikring att upptäcka. Jobbar lite med positionsträning också - det är svårt att få med bakändan och ibland så slår både "Misse" och matte knut på sig själv.

Igårkväll tog vi en sen promenad och det var riktigt mörkt ute. När vi går upptäcker Aramis att det kommer en person gående 50 meter bakom och han blåser upp sig och "voffar", det finns nog lite vakt i honom ändå. Efter att jag förklarat att jag sett och att det är okej så kan vi fortsätta. Han gör ju bara sitt jobb och larmar, precis som han tycker att han ska göra. Åsså går vi vidare och det är bra med det.

Enda jag känner är jobbigt är just nu att han har börjat hoppa upp emot en, när han är glad, busig och när han ska hälsa. Men det ska vi jobba bort - eftersom det inte känns så mysigt med rivmärken på magen efter klorna. Burdus, klumpig och som en ångvält.... det hör väl till, finliret slipas ju hela tiden. Motoriken är nog inte så lätt att hitta då man växer hela tiden. 27 kilo nu och precis så att matte orkar ta upp mig i famnen en kortare stund.

Nä, nu ska vi åka och hälsa på moffa och kanske lägga ett spår om det nu bara inte börjar regna!

Måndag.

Helgen har tillbringats i Karungi/Haparanda och Finland, så det har inte blivit något på hundfronten. "Misse" Har för första gången sovit borta, hos "Mormor och Morfar"- vilket tycks gått alldeles utmärkt.

Idag var jag och la ett spår åt honom efter bomselevägen, det var då 4-500 meter säkert, med en böj och över en väg. Han gick som på räls, kanon. Min pappa var med och vart riktigt imponerad av min lilla kille. Har bestämt för att prova en riktig vinkel nästa gång då jag ser att han har mer ork när han spårar numer. Återkommer imorgon om hur det gick.

Sentimental som jag just nu känner mig så lägger jag in två bilder på mina vänner som fattas mig nåt så otroligt mycket.




Legard 1986-2009.

Sommaren 2007 jag och Legard.
Förstår nog inte riktigt än att du inte finns mer min finaste.












Kompis 1992-2008

Mitt hjärtegryn, mitt allt.
Saknar dig så!

Bara en fundering.

Sitter och väntar på att maskinen nere i tvättstugan ska till att bli klar. Lägger in en "funderare" på bloggen medans.

Sitter som sagt och filsoferar, angående hur man definierar en fulländad relation mellan ägare och hund. Kort och koncist. För mig personligen är målet att komma till den underförstådda kommunikationen, avslappnat och tryggt. 110% tillit. Då har jag nått mitt mål. Hänger inte upp mig alltför mkt. på "den eller den skolan eller läran". Styrs mest av magkänslan som talar för bra eller dåligt och ibland tillochmed obehagligt. Jag får aldrig sätta mänsklig prägel på min hund, för då är jag illa ute. Det är däremot jag som måste kompromissa, hitta språket oss (mig och "Misse") emellan. Nivån, frekvensen där vi förstår varandra. Jag är människa och han är hund. Jag är flockledaren, men inte i den riktigt bemärkelsen eftersom jag aldrig kommer kunna prägla honom på det vis en annan hund hade kunnat, med hundradels-sekund-reaktioner, exakta mått mätt. Jag kan lära mig se signalerna, men jag kommer aldrig kunna nosa mig till "löst springande hund på ingång 200 meter bort, skadad". Jag kommer aldrig kunna slicka mina sår rena på samma vis en hund kan göra. Men jag ska göra mitt bästa för att ge honom trygghet och vara hans vägledare profilerad "mamma" i människoform. Jag har mer att lära av min hund än han har av mig egentligen, då han är så mycket bättre än mig på så många saker. Min uppgift är att vägleda honom i samhället och att få honom att fungera i mitt liv, utan att skada eller störa vår omgivning ( eller mig med för den delen). Eftersom det ligger i mitt intresse att leva med hund. Kan tolkas som tolkas vill. Många ord för att beskriva en tanke. Men av slöhet väger jag inte orden, det är upp till betraktaren om denne vill förstå min mening. Mycket vill ha mer och prestigen styr så mycket mer än hundägarna. Det finns ramar och det finns gränser, när de väl har sjunkit in så är det eg. få ting som verkligen är ovillkorliga.

För vore det så.... jaa mina vänner - Då hade jag nog köpt mig en cykel istället!

Tack för mig och åter till tvättstugan!

En varm dag i spårskogen.

En het eftermiddag i spårskogen blev det. Hela 6 hundar och 4 eller 5 personer, allt beror på hur man vill räkna.
Det var jag och Aramis, Monica, Sara & Micke, Marie-Louise Mimmi och Iza. Helena och Ludde följde även med på premiärspårning och en halv Per var också med en liten stund.

Tror att Helena blev rätt taggad på spår om jag ska vara riktigt ärlig. Hon lade ett motivationsspår till Ludde som han knäckte, varpå han vart helt slut. Alla hundarna skötte sig med bravur. Sara gick som aldrig förr - säkert och punktligt om man nu kan säga så, Iza kunde knappt bärga sig efter 2 veckors frånvaro och hon klurade riktigt bra. Får väl framförallt framhålla Micke som kämpade sig igenom spåret jag lagt. Det var grejjer det. Knappt så Marie-Louise och Helena orkade haka på oss. Haha.

Det var första gången som Aramis gick ett riktigt spår som någon annan än jag lagt idag, han kom av sig lite inpå slutet, men hittade tillbaks och fick slutapporten. Det märks att han blir "bättre" för var gång, men han blir fort trött och måste stanna upp och samla sig emellanåt.

I övrigt flyter det på bra, de nedre hörntänderna är påväg att lossna (han har tom. dubbla därnere då de nya trycker bort de "gamla"), han har ont i munnen och har helt plötsligt visat att han föredrar den annars ratade upblötta maten. Nåväl, så är livet på en pinne.


Lägger in lite bilder från kvällen, sedan är det nog dags för lopplådan.

Natti.

Spårsällskapet på rastning i bomsele.

Misse och Jag.

Här kommer jag, Aramis matte att skriva lite kort och gott om vad vi gör och om våran utveckling. Aramis är idag strax över 4 månader gammal. Så det händer en hel del.

Det hela började för ca 25 år sedan, en januarimorgon - då föddes nämligen jag (Marie-Louise).
Utvecklades väl mest som människor gör med välling, byte av mjölktänder, blåmärken och tuggummi i flickhåret. Hela mitt liv har djur funnits med, framförallt hundar och hästar. För snart ett år sedan somnade min bästa vän sedan 16 år in, en Dvärgpudelkille som hette Kompis. Det var väntat, jag visste ju att han inte skulle finnas för alltid. Men dock så jobbigt ändå. Så efter några månaders sorgearbete så kände jag mig redo att börja söka vovve. En schäfer skulle det bli.
En "bruksschäfer" och definitivt ingen "exteriörschäfer" punkt.

Många månader och alldeles för många timmar inne på avelsdata skulle det bli innan jag hittade rätt. Efter många om och men och febrilt sökande utan resultat tänkte jag ge upp letandet tills året därpå då jag hittade en annons. Allt stämde och kontakten kändes bra, jag hade hittat min "Typ" Utav schäfer. Såklart längst ner i sverige. Men så blev det. Lequro's Andy hette han i stamtavlan, en av de fyra valparna i kullen e: Gullrics Åbi wan-kenobi u: Lequro's Candy. Den 8:e Maj 2009 hämtade jag honom Nere i Malmö, han var då 9 kilo tung och otroligt söt (ja precis som valpar är mest).

Sedan allra första början så har det mesta gått som på räls. Kissat inne två gånger första veckan och det var allt. Han var van vid koppel och halsband från uppfödaren, vilket kändes väldigt skönt. Han har varit lyhörd, okomplicerad och mest mysig och framförallt lättlärd från dag ett. Hade med honom till stallet första gången när han var ca. 10 veckor. Det fullkomligt älskade han! När Aramis blev ca 3 månader var vi pga. sjukdom tvungen att avliva hästen som jag skött nu de senaste 7 åren och ridit sedan jag var 12 år ung. Kändes riktigt tråkigt då jag hade sett framför mig att ha med Aramis på ridturen då han blivit större. Men livet har sin gilla gång. Har för tillfället då det än är så nära inpå hästens bortgång lagt alla planer på hästliv på hyllan för att istället fokusera på Aramis.

Vi har börjat spåra och det tycker både han och jag är jätteroligt. Planerna är att prova oss fram, framförallt inom brukset. Om det blir tävling är inte alls säkert då mina nerver inte är de bästa. Men man ska aldrig säga aldrig. Än är han liten och vi jobbar med kontakt och den vardagliga lydnaden.

Idag är han som sagt lite över 4 månader, tänder byts för fullt och han är 25 kilo tung. Han älskar att bada (inte i badkaret då), att busa med sina Collievänner Sara och Micke, samt att gosa och sova.

Med risk för att bli långrandig så avslutar jag här.

Fortsättning kommer.