Och Gud sade varde ljus och vi tog på oss pannlamporna!

Ungefär så kan man säga ja! Sedan sist? Jag har fått en ny spårsele till Misse utav Monica och Marie-Louise, den sitter superfint och man tackar och bockar. Vi har varit ute så gott som var kväll och tränat, först promenerat i lina och sele antingen uppe i Hirvas eller så bakom backhoppan. Så jäkla skönt att vara ute och det är riktigt roligt att se hur roligt min lilleman tycker att det är. Han blir bättre och bättre för var gång och känns alltmer stadig för varje gång selen åker på - han blir riktigt fokuserad på arbete. Vi måste nog se ut som ett vandrande fackeltåg där vi går eftersom det runt om oss är bäcksvart, se bara på bilderna! Tacka vet jag pannlampan!

Efter den fysiska träningen har vi ofta farit upp till Malmberget med Monica, Micke och Sara för att strosa och träna lite de på det psykiska planet istället. Första gången var Aramis outhärdlig rent ut sagt. Men eftersom vi har jobbat är han nu precis som jag vet att han ska vara när han är sig själv. Det är så roligt att se hur mycket som har hänt bara på 10 dagar! Han är bra mycket mer avslappnad nu. Vi har stött på alla tänkbara situationer och bland annat smällare som han i princip inte visade en enda reaktion på. Däremot har ju Monica och Sara varit med om rätt otrevliga saker med raketer alldeles nyligen så det var nog bra träning för dem med. Sara visade först att hon inte alls gillade situationen, men tack vare att vi andra behöll lugnet så släppte hon (ganska snabbt) och visade inte alls något dagen efter då vi gick förbi "Smällplatsen" - känns jättekul när framstegen märks så tydligt! Alla gör vi framsteg på våra olika problemområden. Misse har blivit riktigt duktig på att gå fint och avspänt, det som ligger högt på prioriteringslistan att få bort är gapandet. Men det har blivit en markant skillnad nu och det är mest "voffande" i enstaka situationer kvar av det ylande vrålande monster han fick för sig att vara en fin dag här för kanske två veckor sedan. Bestämde direkt att något sådant ville jag inte ha och han ville nog inte vara så heller tror jag. Det som är det svåraste i allt känner jag är att hitta just det individanpassade som direkt mottags utav individen och talar klarspråk. Det verkar som om jag hittade dit rätt fort trots allt:)

Han har visat mest av sin fysiska könsmognads-fas här för ett tag sedan och han har haft nära till stress och jag är lite lur på om det spökar extra mycket tack vare att han är monorchid ? Jag funderar mycket överhuvudtaget men då har jag ju haft en monorchid kille tidigare så jag ser ju vissa kännetecken. Men, men i nuläget känns allt kanon och toppen och gårdagens promenad i Malmbergets centrum var så harmonisk och härlig att jag skulle vilja stoppa den i en liten ask för att kunna ta fram och titta på den då och då när livet någon gång känns grått och trist :)

Tack för mig!

Sara är gullig :)

Micke jobbar på fint.

Misse i arbete.

Här ser man den fina selen - sitter kanonfint:)



Jobba, jobba, jobba!

Monica och hennes två hjärtegryn.