Spårpremiär.

På Onsdag var det spårpremiär. Åkte ut och lade ett litet spår med två apporter och godis. Godisarna struntade han i, likväl andra apporten..... han ville bara till slutet och nonchalerade allt det andra. Låt gå tänkte jag och gjorde ingen grej av det. Han hade förmodligen längtat så. Då är det ju bara det att han har blivit något starkare sedan vi sist spårade, så det var bara att hålla i hatten för att han inte skulle raska på för snabbt i spåret. Man såg att han vuxit en bra bit när väl selen skulle på - fattades väl en 15-20 cm runtom - men som tur är så är selen ställbar så jag fick den att passa.

När vi kom hem så vart det lite vila. Senare tog vi oss ett joggingpass upp till kaptensgården och tillbaka. Han har blivit så fin att springa med och det är så kul att se att han gillar det lika bra som jag. Vi jobbar hårt inför sommarformen nu både jag och lilleman. Tänk er bara: en Schäfer med magrutor. HAHAHA! Skämt åsido, men det är så skön känsla att verkligen använda kroppen.

Senare på kvällen åkte vi till en kompis och hälsade på. Efter en kopp kaffe bestämde vi oss för att åka in till stan och det gjorde vi. Studenterna hade mösspåtagning, krogarna var öppna, det var jänkecruising och en massa liv. Vi promenerade en timme kanske. Det är så kul att se att han fungerar så bra i så stökiga miljöer. Fast det kan ju ha och göra med att vi bodde där medan han var liten och känner igen omgivningen? Vad vet jag, bara en tanke.

Igår då. Monica hörde av sig vid lunch och vi bestämde träff vid halv två för att bege oss ut och spåra. Sagt och gjort, vi la ut spåren och stack och rastade vovvarna. Under rastningen vart det lite småbus och Aramis var överlycklig. Han har verkligen börjat smaka på sin egen broms och det är så kul att se. Sara var igång och ville busa upp honom stundom, men när det började bli för slamsigt och någon av oss sa till så pep han många gånger iväg till Pappa Micke istället och pejlade av läget där. Det är så svårt att förmedla i text då alla hundarna verkligen har starka personligheter. Men det var bara så härligt och avslappnat trots två skitungar (A & S). Det är nog så att de är ena härliga skitungar.

Monica och Micke gick det första spåret, han gick lugnt och sansat och avvek nog inte många millimeter ifrån spårkärnan. Men trött det vart han, det är så kul att se Micke spåra och han är verkligen en målbild att sträva mot. Sådär duktiga vill vi också bli "när vi blir stora"!

Sedan var det Aramis tur, oh jösses så slut han blev. Fick stanna upp och verkligen samla sig under spåret, trots att det inte var ett särskilt långt spår. Men han hittade båda apporterna och var mer än nöjd efteråt. Mammas hjärta, hans hjärnkondis ligger verkligen inte på en hög nivå nu. Klart så är ju spårarbetet verkligen betungande och kräver en hel del ifrån hunden. Det är ju över ett halvår sedan som han har spårat sist, så jag har inga förväntningar såhär i början. Han var ju så ung förra året så det känns som om vi kanske får köra om lite ifrån början i år :) Spårsäsongen har bara börjat och jag ser verkligen fram emot alla kommande spårturer ut i skogen. Ska bli så kul att se hans utveckling nu när han är äldre och jag tror nog spårandet i sig kan hjälpa till att förbättra oss på många andra plan.

Sist men inte minst så var det Saras tur. Hon var så laddad innan att Monica fick hålla i rejält i linan. Monica hade lagt ett spår som hon grubblade lite över innan och trodde det kanske var för långt. Men icke det. Det var fart och fläkt, hon gjorde något tapp men redde snabbt ut problemet. Ungefär som: "Morsan, ta't lugnt och häng me bara - jag fixar det" :) Hon hittade nog alltihop i sitt spår tror jag. Det var som en helt annan hund i spåret om man jämför med förra året, hon var så trygg igår. Monica och Sara har ju tränat en hel del nu i vår och jobbat upp hjärnkondisen. Och det märktes väl. För även om hon var trött så klarade hon ändå av att sortera. HÄRLIGT!

På kvällen åkte jag och Monica ut på klubben och tränade med Lena och Puma. Vi började med en platsliggning där såklart jag och Aramis fick agera bra störning åt de andra eftersom han helt plötsligt inte kom ihåg vad ligga kvar och vänta innebar. Han rullade, åmade, kråmade, låg på rygg, sträckte sig och gjorde allt annat än att ligga stilla. Så jag fick nog lägga om honom ett x antal gånger. Men det gick ju bra tillslut. Glömde ge honom manualen innan vi åkte ut på klubben så han hade ju inte hunnit plugga och träna in innan :-)

Sedan körde alla på med sitt, jag och Aramis skulle enbart jobba med kontaktövningar hade jag tänkt. Men det gick inte alls. För jag existerade inte. Det är inte så lätt att försöka vara rolig och intressant så efter en stund gick jag och satte honom i bilen eftersom jag kände att jag höll på att bli förbannad. Min ork var slut. Jag gick och tittade på Monica och Lenas träning en stund istället och kom på bättre tankar. De är så duktiga båda två - verkligen! När de tränat klart tog jag ut lilleman igen och vi körde en liten övning där Monica höll honom, jag kutade iväg och lockade på honom och när han kom efter i 110 knyck så "fångade" jag upp honom i "fot". Det gick jättebra, det var en övning jag nog ska jobba lite mer med för att få upp "Matteintresset". Efter det satte vi oss alla ner på gräset och surrade , utvärderade och jämförde lite erfarenheter. Det var så härligt och jag fick tillbaka motivationen och bra tips ifrån både Lena och Monica. Många tack till er.

Efteråt så for jag och Monica till kiosken och tog oss varsin mjukglass. Ett perfekt avslut på en härlig dag! Imorgon ska jag följa med Monica till Jokkmokk där hon ska döma. Jag tror det blir roligt och att jag säkert kan hitta lite inspiration där. Nästa helg blir det kurs för mig och Aramis, jag funderar på vad jag ska välja ut att jobba med. Men som nummer ett kommer i alla fall kontakten, har inte helt bestämt resten.

Nåväl, tror nog detta är det längsta inlägg jag någonsin skrivit. Men det ska inte bli någon vana:)

Ha det gott!