Misse och Jag.

Här kommer jag, Aramis matte att skriva lite kort och gott om vad vi gör och om våran utveckling. Aramis är idag strax över 4 månader gammal. Så det händer en hel del.

Det hela började för ca 25 år sedan, en januarimorgon - då föddes nämligen jag (Marie-Louise).
Utvecklades väl mest som människor gör med välling, byte av mjölktänder, blåmärken och tuggummi i flickhåret. Hela mitt liv har djur funnits med, framförallt hundar och hästar. För snart ett år sedan somnade min bästa vän sedan 16 år in, en Dvärgpudelkille som hette Kompis. Det var väntat, jag visste ju att han inte skulle finnas för alltid. Men dock så jobbigt ändå. Så efter några månaders sorgearbete så kände jag mig redo att börja söka vovve. En schäfer skulle det bli.
En "bruksschäfer" och definitivt ingen "exteriörschäfer" punkt.

Många månader och alldeles för många timmar inne på avelsdata skulle det bli innan jag hittade rätt. Efter många om och men och febrilt sökande utan resultat tänkte jag ge upp letandet tills året därpå då jag hittade en annons. Allt stämde och kontakten kändes bra, jag hade hittat min "Typ" Utav schäfer. Såklart längst ner i sverige. Men så blev det. Lequro's Andy hette han i stamtavlan, en av de fyra valparna i kullen e: Gullrics Åbi wan-kenobi u: Lequro's Candy. Den 8:e Maj 2009 hämtade jag honom Nere i Malmö, han var då 9 kilo tung och otroligt söt (ja precis som valpar är mest).

Sedan allra första början så har det mesta gått som på räls. Kissat inne två gånger första veckan och det var allt. Han var van vid koppel och halsband från uppfödaren, vilket kändes väldigt skönt. Han har varit lyhörd, okomplicerad och mest mysig och framförallt lättlärd från dag ett. Hade med honom till stallet första gången när han var ca. 10 veckor. Det fullkomligt älskade han! När Aramis blev ca 3 månader var vi pga. sjukdom tvungen att avliva hästen som jag skött nu de senaste 7 åren och ridit sedan jag var 12 år ung. Kändes riktigt tråkigt då jag hade sett framför mig att ha med Aramis på ridturen då han blivit större. Men livet har sin gilla gång. Har för tillfället då det än är så nära inpå hästens bortgång lagt alla planer på hästliv på hyllan för att istället fokusera på Aramis.

Vi har börjat spåra och det tycker både han och jag är jätteroligt. Planerna är att prova oss fram, framförallt inom brukset. Om det blir tävling är inte alls säkert då mina nerver inte är de bästa. Men man ska aldrig säga aldrig. Än är han liten och vi jobbar med kontakt och den vardagliga lydnaden.

Idag är han som sagt lite över 4 månader, tänder byts för fullt och han är 25 kilo tung. Han älskar att bada (inte i badkaret då), att busa med sina Collievänner Sara och Micke, samt att gosa och sova.

Med risk för att bli långrandig så avslutar jag här.

Fortsättning kommer.